onsdag 28 november 2012

Cotte sjuka

Mitt första möte med hundrasen Coton De Tulear skedde i höstas. Det var hos våra vänner i Finland som vi kom i kontakt med den.
En så charmig hund. Ett fluffigt vitt litet yrväder. Vänlig, lojal till sin familj, öppen och glad, helt enkelt bedårande söt.
Den charmade mig totalt, lade sig på golvet och ville bli klappad på magen, skadade sin röda hjärtan kudde och följde sin matte var hon än gick. Allergivänlig lär den vara om det nu finns en hund som är det.

Väl hemma så började jag googla efter information om hunden. Fanns det någon kennel som hade någon till salu? Kände mig helt uppfylld av längtan efter en egen liten "cotte", hade drabbats av cottesjukan.
Först hade vi tänkt oss en liten tjej men det var inte så lätt att hitta någon. Till slut hittade vi en liten kille på 12 veckor som vi kunde få köpa.
Den 3:e november besökte vi en kennel och hälsade på Mr X som jag här kommer att kalla honom för. Han var så söt, lite blyg och lite rädd. Lugn och skulle säkert bli en bra hund för förstagångs hundägare. Vi bestämde oss för att ta med honom hem.
Vilket stort steg för honom, att lämna det trygga och invanda och börja ett nytt liv. Att han fått vara hos sin mamma några veckor längre än vid de 8 veckor som de kan vara när man tar hem en valp gjorde inget alls. Förhoppningsvis har hans mamma fått fostra honom lite längre.


I famnen hos sin nya Husse

En filt med mammans doft lade jag i mitt knä när vi åkte hem från kenneln. Mr X darrade, vilket äventyr som nu skall börja.
För oss blir det här också ett äventyr för det är vår första hund någonsin. Så här skall jag skriva och berätta om en del av våra äventyr tillsammans.

Väl hemma i sitt nya hem blev han mött av sin spegelbild och det var en nyhet, lite konstigt var det.




Helt slut efter dagens alla strapatser så somnar han.



1 kommentar:

  1. Oj , vilken sötnos- små cottar är bara för gulliga!

    SvaraRadera